Dag 2

X:
”Du tror att du är naken fastän du inte är det.

Eftersom jag ser att du inte är det så är du helt enkelt inte det.

Jag vet att du ibland blir osäker och ofta nästan stum av din blyghet. Du säger att du blir nervös, att du inte vet vart du ska titta, att du inte ser vad du egentligen ser och att du inte vet vad du ska säga. Jag tror mig förstå det, men tänker att jag ser och känner annorlunda än du. Jag vet inte hur det är, hur det känns och hur du mår när nervositeten kommer över dig likt en explosion. Jag antar att känslan är mer påtaglig för dig än vad jag kan ana. Jag förstår inte på grund av att jag verkligen inte vet. Men jag försöker.

Du säger till mig att jag har en sådan självsäker personlighet och att jag kan hantera varje given situation, varje möte, varje människas blick. Du blir fascinerad av hur jag kan se en annan människa rakt i ögonen, i själen, utan att det berör mig. Du säger själv att du tänker mer på att hålla fast din blick, istället för att titta nervöst runtomkring, än vad du lyssnar på vad den andra människan talar om. Vad är det du är rädd för? Tänker du även så när du talar med mig? Jag tänker inte alls på var mina ögon vilar när jag talar med någon, mina ögon får vila och vilar var de vill. För mig är det viktigaste att lyssna till vad den andra människan har att säga. Jag undrar hur mycket du måste anstränga dig dessa speciella tillfällen då attacken av nervositet kommer över dig. Jag undrar hur du mår inom dig, om hela ditt inre snurrar, om du blir varm, om du fryser eller om du bara vill springa din väg eller om du känner allt på samma gång i ett enda stort virrvarr.”

Y:
”Du frågar vad jag är rädd för. Det undrar egentligen jag också. Det finns inget att vara rädd för. Som du säger, det enda man vill är ju att lyssna på vad den andra personen har att säga. Sedan får blicken vila var den vill. Men när tanken väl dyker upp, då är spiralen svår att hejda. Jag försöker förtränga min tanke, men blicken börjar svacka. Det är ju då jag tänker mer på att hålla fast min blick än att lyssna på vad den andra personen har att säga. Det kan inte bli annat än ett fiasko! Tvångstankar, kanske, men så är det. Självterapin är enkel, den går ut på att lyssna och låta blicken vila var den behagar. För det mesta.”