Dag 9

Här ligger jag i min säng och lyssnar till varje litet ljud utanför. Inbillar mig att varje litet ljud kan komma från honom. Steg, går han så? Röster, talar han så?

Jag går och ställer mig i fönstret, lite halvt gömt förstås, för att se om han finns där. Jag tittar ut, men han finns inte där, jag ser ingen som ser ut som han. Jag står kvar i ytterligare femton minuter för att se om hans gestalt uppenbarar sig i änden av gatan. Det är så mörkt och svårt att se, så jag får försöka urskilja om det är han med hjälp av de passerandes konturer och
sätt att gå. Väntan.

Många nätter och kvällar har jag längtat efter honom. Väntat, tittat och lyssnat noga för att få en bekräftelse på att han kommer hem. Jag känner mig dum och barnslig och jag vill inte berätta för honom att jag beter mig såhär.

Ofta stänger han mig ute. Kastar lögner i ansiktet på mig. Jag vill dela allt med honom. När jag inte kan nå honom, blir jag ledsen och tror att allt det dåliga är mitt fel. Då vill jag göra honom illa och visa honom att det är jag som har makten. Men det har jag inte.

det regnade
och han
blev jagad
av mig
utanför fönstret
som
reflekterade oss
som skuggor
tillsammans
sprang vi
mot vattnet
som speglade oss
som om vi
inte fanns
men ändå
levde i rörelser