Dag 28

Jag är en drömmare. En sådan som varje sekund längtar efter någonting annat eller till någon annanstans. Någonting annat är någonting okänt, mystiskt, en ny känsla, upplevelse eller dröm.

I min största dröm ser jag mig själv i ett hus vid vattnet, livet är enkelt (egentligen är ju livet enkelt – det är vi människor gör det komplicerat). Dansandes, kreativ, springandes, fri och lycklig men också trygg och fylld av inre ro. Luft.

Längtan bort har blivit tung i min panna. Är min längtan acceptabel? Är min längtan en bra ursäkt till att vara halvt närvarande i livet som händer här och nu? Hur känns det egentligen att få uppleva sitt ideal, skulle jag längta bort även då?



(Efter lång tid av tristess känner jag att jag har vaknat.)