Dag 46

Dag 46
vuxen 1 färdigvuxen, fullvuxen, ’gammal’, ’stor’, mogen, mognad, manbar, myndig 1; [vuxna] äldre, myndiga 2 duglig, skickad, kompetent, kvalificerad – vara vuxen [vara ngn vuxen], vara jämbördig med ngn, hålla ngn stången; [vara vuxen i en situation 1. uppgift] kunna klara (av), vara mäktig

I de vuxnas handbok har jag ofta febrilt letat efter svar på hur jag ska agera när vissa situationer och möten dyker upp. Hur jag ska bete mig med andra ”vuxna”. Hur jag ska uttrycka mig och tala. Eftersom alla tittar i samma handbok så borde allting vara hur enkelt som helst. Allting skulle, likt en pjäs, kunna spelas upp om och om igen utan några felsteg. När jag går emot fastslagna regler och visar min unika samansättning (för vi alla är väl unika?) så frambringar jag reaktioner i de skrivna replikerna eller skapar oro i manusets handling. När jag ler när jag egentligen ska se allvarlig ut, eller när jag rör när jag inte ska, eller när jag vänder allvar till ironi.

”Man ska alltid ha kvar barnet inom sig.” Vad betyder det? Vad betyder det för dig? Har du kvar barnet inom dig? Är det ett litet barn som finns instängt inom dig i en litenlåda som du kan öppna när du behagar? När slutar man att vara barn och när blir man vuxen? Vad är att bli vuxen?

I handboken önskar jag att det fanns gråzoner, små trivselytor som gav oss möjligheten att stanna upp och sluta spela med i ”jag-är-rädd-för-att-visa-vem-jag-egentligen-är” pjäsen. Stunder då ridåerna går ned och vi skådespelare kan pusta ut
och bara få finnas till.

Tänk om.

Dag 45

När jag dansar så försvinner jag in i rörelser
kroppen rör sig i takter och blodet skrattar
tankarna blir fyllda av ljudets droger
och tar mig ovan taket och förbi väggar
Mina ben får aldrig nog och vill för alltid
armarna vill bli längre än vad de är
själen skriker av pånyttfödelse och livslust
och tar mig till tonernas vackra värld

Jag lever! Jag lever! Jag lever!

Dag 44

Överdrivna dramatiska insikter och oförstånd över alla svårigheter i dagens kalla klimat ramlar över mig likt iskall snö.
Jag sitter i mitt blåa kök, tittar ut genom fönstret på stjärnorna som bara stirrar och jag stirrar tillbaka och förstår ingenting. Mål- och tankeslös.

Jag tror att jag har sprungit upplevelsernas väg i normal takt, men jag vet att jag egentligen bara vilar på startbanan. Det är tyst och mörkt ute och inuti.


Han är borta. Han kommer aldrig att blöda framför mig igen.
Det är dags att låta dig bli fri.