Dag 22

Vill bara gömma mig och köra bort från denna värld in till nästa. Sitta där i farkosten och skrika ut min ångest så högt att ingen hör.

bort, bort, bort
lyssna på sånger om kärlek och låtsas
känna frihetsglädjen
men om jag inte hamnar på den menigslösa
återvändsgatan
så fastnar jag i rondellen innan

Det känns som om, i min hopplöshet, att jag redan har förstått detta med att leva. Jag har sett det. Upplevelser, händelser och människor runtomkring. Och är inte allt lika?



Till priset av ensamhet ska jag leva på mina villkor. Det är ju perfekt, då kommer det aldrig att finnas några problem. Då behöver jag aldrig bry mig om vad någon annan människa tycker, tänker och känner. Frihet. Känslolöst. Som ensamhetens skri, så ska det vara. Gå upp, koka kaffe, göra ingenting, se på teve, inte bry sig om någonting, koka mer kaffe, laga mat, diska, göra ingenting, inte tänka på någonting speciellt. En grå gestalt inlåst i hemmet. Där och då behöver jag inte kämpa för att göra mig förstådd. Där och då behöver det aldrig uppstå konflikter. Där och då behöver jag aldrig gråta (eller skratta). Där och då kan jag se ut som jag vill. Där och då kan jag tycka och tänka precis som jag vill. Där och då behöver jag aldrig möta någon eller någonting som får mig att fundera över ordet varför. Bra, då säger vi så. Punkt.