X:
”Det är så mycket jag vill och behöver säga, men det finns så många barriärer av ord, icke självklara orsaker och din ovilja att lyssna. Jag älskar dig för mycket för att ens börja tala med en sluten dig. Vill du hjälpa mig att börja?”
i det mörkaste mörker
ska vi fortfarande se
när ljuset blir för starkt
ska vi inte kisa
om allting blir tyst
ska vi fortfarande våga tala
blir världen full av kaotiskt brus
ska vi fortfarande höra
när realitetens eldkula jagar oss
och hetsar oss med sin explosion
ska vi med alla sinnens hunger
använda elden till att växa
X:
”Det var skönt att prata lite, men nu känns det tomt inuti.
Saknar dig på något konstigt vis.”
Y:
”Ja, det känns konstigt nu. Vi får prata mer sen.”
februari 16, 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)