Dag 27

Havet har blivit flera oceaner. Stort och oändligt känns det som. Vissa stunder undrar jag hur du mår, och hur du klarar av dina depressioner och vem du pratar med när jag inte längre finns vid din sida. Vem du väcker när du inte kan sova. Flera gånger har jag tänkt ringa, men har alltid lyckats välja bort att slå numret hem till dig och säga ”Hej, det är jag, X.”

Du skriver till mig någon gång ibland, med ironiska inslag, att du går mot mörkare tider. Av den konstiga anledningen, att jag vet att du själv väljer den vägen, så oroarm jag mig inte. Du väljer den vägen för att du är rädd för den, men fortsätter ändå att gå tills du blir den du egentligen inte vill vara. Det bara är så, ditt öde. Ibland undrar jag också om det hade varit annorlunda om det fortfarande hade varit vi.



Ibland saknar jag dig så att det gör ont.
Men jag väljer att inte ringa.