Dag 8

Jag ryser i hela kroppen. Mina tankar famlar i virrvarret. Jag vet inte var jag står, jag har ingen aning om jag ska stå kvar eller hoppa och jag har heller ingen aning om vad som händer om jag hoppar. Kommer jag att falla pladask eller kommer jag att kunna flyga eller hamnar jag i ett annat tillstånd?

Har allting ett samband? Finns ödet? Är vi alla sammansvetsade av någon högre makt som vi inte vet om?

X:
“Are you a nice man?”

Y:
“Yes, I am. But I like the full moon and I
have a darker side. Which one would you
prefer?”

Dag 7

Är inne i parfymaffären och känner jag mig lite småexalterad över produkternas olika färger, former och lukter. Känner mig som en liten flicka som ska köpa nya attiraljer till Barbie (min Barbie är förstås tuff och stark, ingen bimbobarbie). Jag går runt och tittar storögt, luktar och rör. Nästan smeker parfymflaskorna som ser ut som att komma från en annan planet. Blåa och spetsiga, rosa och runda, gula och blomformade, gjorda av glas, genomskinliga och skinande nya. Mmm. Åhh, guuuud, vad gullig. Nämen, kolla in den där så snygg! Den här luktade ju helt enormt fantastiskt, sådär lite citrusaktig...

Till slut har jag valt ut en favorit och går till kassan för att betala. Expediten är grå och sur. Jag tittar runt och ser olika korgar med prisvänliga produkter (kanske vill jag köpa något litet till för att fira att jag ska på fest ikväll?) Jag hör hur hon knappar på kassaapparaten, går fram och tittar på henne och försöker fånga hennes uppmärksamhet. ”Den där ögonskuggann därborta...”, säger jag och pekar, ”...kostar den verkligen bara 40 kronor?” sedan ler jag. Ointresserat svarar hon barskt ”Ja, det ser du väl att den gör.”

Nu har jag ingen lust att köpa något mer. Hon slänger ner min nya parfym i en liten påse, suckar djup och fortsätter; ”Var det bra så, eller?” Plötsligt vill jag inte köpa någonting över huvudtaget. Jag tittar på henne och säger; ”Du, förresten, din attityd
är så hemskt otrevlig, så jag vill inte ens köpa parfymen av dig längre. Och inte tänker jag komma tillbaka hit heller.” En expedits likgiltighet gör mig nedstämd och arg. ”Men du måste ju förstå att jag har arbetat sedan nio imorse och är trött”, svarar hon. Jag blir förvånad. ”Ja, det är jag också, men du har ännu inte slutat arbeta och du arbetar i ett serviceyrke. Du kanske skulle tänka på att byta bransch”, säger jag och går därifrån.

ett sorgset ansikte framför mig
tittar ner, tänker, i sin egen värld
oåtkomligt, borta, sökande
vi ser inte varandra
jag försöker komma in,
se, skapa, finna, ge
möt mig i den långa tunneln
vi möts på halva vägen!
vi tar varandra i hand
leder varandra i mörkret!
var finns ljuset?
vi letar tillsammans.
jag hjälper dig!

Dag 6

Den stora överväldiga känslan av att människan är elak jagar mig oavbrutet. Och när jag sakta, nästan, hinner fly från den och intalar mig själv något annat så hinner sanningen (?) ifatt mig och ger mig ett hårt slag rakt in och igenom.

mitt på dagen vill jag skrika högt:
”jag står inte ut längre!”
det kliar i kroppen,
tankarna är smala och händerna
vill forma sig till klor
mina tänder biter jag samman
och ögonen ser med avsky
på världen runtomkring
jag blir hundra år gammal
vis och bitter och tror att jag vet allt
efter dagen vill jag skrika högt:
”är det ingen annan som känner likadant?”
allting jag gör blir hetsigt och bestämt
allt jag säger kommer från den mörkaste vrån
jag blir en varg,
redo för attack
hungrig, förbannad och vill ont

Dag 5

då satt jag här igen
funderandes, rökandes
snurrandes, kaffeklunkandes

hallå?

radion ljuder
men ljudlös och tom
för det finns inget
mellan väggarna

ibland är energin närvarande
men inte hela tiden
då och då
är det tyst och ensamt

smaken i munnen är terrible
hungern kurrar i tysthet
men cigaretten dämpar
och lurar alla sinnen

jag har gjort make-up
fått för mig att jag blir vackrare
och inne är det svart men nu ska jag ut!
möta ljuset och allt det andra
bara för att det är så

Dag 4

”Jag är tiden! Lämna allt till mig så talar jag om vad du ska göra. Skriv upp dina åtaganden klockan 0 och 0 så lovar jag att stressa dig tillräckligt mycket och se till att du hinner göra dem. Följ mig, jaga mig. Det är enkelt, jag finns överallt, jag är det stora, tickande monstret som dyker upp i olika skepnader på gatorna. Jag sitter fast på din handled som en vibrerande parasit, jag finns i dina tankar som en stressande mentor. Allt du behöver göra är att finnas till för att jaga mig. Kommer du någonsin att fånga mig? undrar du.”

Inatt drömde jag att jag var en man. När jag vaknade visste jag inte om jag var riktigt vaken eller om jag var en man som drömde att jag var en kvinna.

Dag 3

”Titta mig djupt i ögonen! Möt mig! Vad ser du?”

Om du tror att du redan känner mig, att du redan har sett och mött hela mig, så kommer du aldrig att se mig! Då kommer du aldrig att finna någonting nytt med mig! Det nya finns faktiskt där, låst inne i mitt egna dolda skåp med små kryphål som absorberar din näring. Hela mitt väsen är byggt kring det och allt runtomkring är en värld av egna beståndsdelar, kroppar, reaktioner, likt universums flöde. Likt en knut binder linan av liv samman och knyter om, och skyddar.

min obeslutsamhet växer
jag letar efter äventyret
men åtrår tryggheten
febrilt söker jag
min plats i livet, min rätt?
jagar alternativ
medan prövningar ställer krav
gör mig hämmad
mitt innersta vill leva
jag vill sova
dela min ro med dig
(du som vet)
jag vet nog inte riktigt vem du är
kanske min bästa vän?
och allt det andra
jag drömmer om ting
jag drömmer med dig
kanske mitt undermedvetna du är
och du ska leda mig

Dag 2

X:
”Du tror att du är naken fastän du inte är det.

Eftersom jag ser att du inte är det så är du helt enkelt inte det.

Jag vet att du ibland blir osäker och ofta nästan stum av din blyghet. Du säger att du blir nervös, att du inte vet vart du ska titta, att du inte ser vad du egentligen ser och att du inte vet vad du ska säga. Jag tror mig förstå det, men tänker att jag ser och känner annorlunda än du. Jag vet inte hur det är, hur det känns och hur du mår när nervositeten kommer över dig likt en explosion. Jag antar att känslan är mer påtaglig för dig än vad jag kan ana. Jag förstår inte på grund av att jag verkligen inte vet. Men jag försöker.

Du säger till mig att jag har en sådan självsäker personlighet och att jag kan hantera varje given situation, varje möte, varje människas blick. Du blir fascinerad av hur jag kan se en annan människa rakt i ögonen, i själen, utan att det berör mig. Du säger själv att du tänker mer på att hålla fast din blick, istället för att titta nervöst runtomkring, än vad du lyssnar på vad den andra människan talar om. Vad är det du är rädd för? Tänker du även så när du talar med mig? Jag tänker inte alls på var mina ögon vilar när jag talar med någon, mina ögon får vila och vilar var de vill. För mig är det viktigaste att lyssna till vad den andra människan har att säga. Jag undrar hur mycket du måste anstränga dig dessa speciella tillfällen då attacken av nervositet kommer över dig. Jag undrar hur du mår inom dig, om hela ditt inre snurrar, om du blir varm, om du fryser eller om du bara vill springa din väg eller om du känner allt på samma gång i ett enda stort virrvarr.”

Y:
”Du frågar vad jag är rädd för. Det undrar egentligen jag också. Det finns inget att vara rädd för. Som du säger, det enda man vill är ju att lyssna på vad den andra personen har att säga. Sedan får blicken vila var den vill. Men när tanken väl dyker upp, då är spiralen svår att hejda. Jag försöker förtränga min tanke, men blicken börjar svacka. Det är ju då jag tänker mer på att hålla fast min blick än att lyssna på vad den andra personen har att säga. Det kan inte bli annat än ett fiasko! Tvångstankar, kanske, men så är det. Självterapin är enkel, den går ut på att lyssna och låta blicken vila var den behagar. För det mesta.”