DAG 10

ÄLSKAR HAN VERKLIGEN DIG? GÖR ETT TEST FÖR ATT KONTROLLERA!
SÅ BLIR DU KVÄLLENS PRINSESSA!
VI LÄR DIG DEN SMARTASTE VÅRDEN FÖR DINA NAGLAR!
FRIDA ÄR MED BARN - HÄR FÅR DU REDA PÅ HUR DET KÄNNS!
KILLAR OCH TJEJER PRATAR UT OM SINGELLIVET!
ÅRSHOROSKOP - LÄS OM VILKA VAL DU MÅSTE GÖRA!

Det finns vatten efter en stunds promenad. Jag ser fåglar, ekorrar, någon som rastar hunden och det är löv under snön på marken. Nu ser jag vattnet och solen som gör att vattnet, som blivit till is, glimmar lite lätt. Det är vackert. Jag känner insikt.

Jag vänder mig om och tittar mot skogsbrynet, minns platsen där jag och den jag älskade satt på gräset med vår picknickkorg, hur vi låg på filten vi hade med oss och hur vi tittade på varandra. Vi behövde knappt röra varandra. Det bara fanns där. Känslan. Glädjen.

Hans linjer; ansiktet, kroppen, händer, fötter, hållning, hans tal och alla hans ljud – allt kunde jag utantill. Och ändå slutade jag aldrig att förundras och beundra. Varför är det så att man ena sekunden känner så starkt för någon när sedan allting bara försvinner. Att man minns, men att man ej kan minnas med de känslor som fanns då? Man ska leva tillsammans för evigt, men att för evigt försvinner i ett enda slag. Helt borta.

Jag minns att jag träffade den mannen häromdagen i en mataffär och han bara stod där, nästan som en främling och vi kallpratade mest och vi sa hejdå och vi ses och vi hörs. Ingen av oss vände sig om efter vi tagit farväl. Inte vad jag vet i alla fall. Helt bortflugna känslor. Ingenting. (vem är du? känner jag dig?)

”När den första förälskelsen har lagt sig har dessa två tecken inte tillräckligt mycket gemensamt för att leva tillsammans.”

Dag 9

Här ligger jag i min säng och lyssnar till varje litet ljud utanför. Inbillar mig att varje litet ljud kan komma från honom. Steg, går han så? Röster, talar han så?

Jag går och ställer mig i fönstret, lite halvt gömt förstås, för att se om han finns där. Jag tittar ut, men han finns inte där, jag ser ingen som ser ut som han. Jag står kvar i ytterligare femton minuter för att se om hans gestalt uppenbarar sig i änden av gatan. Det är så mörkt och svårt att se, så jag får försöka urskilja om det är han med hjälp av de passerandes konturer och
sätt att gå. Väntan.

Många nätter och kvällar har jag längtat efter honom. Väntat, tittat och lyssnat noga för att få en bekräftelse på att han kommer hem. Jag känner mig dum och barnslig och jag vill inte berätta för honom att jag beter mig såhär.

Ofta stänger han mig ute. Kastar lögner i ansiktet på mig. Jag vill dela allt med honom. När jag inte kan nå honom, blir jag ledsen och tror att allt det dåliga är mitt fel. Då vill jag göra honom illa och visa honom att det är jag som har makten. Men det har jag inte.

det regnade
och han
blev jagad
av mig
utanför fönstret
som
reflekterade oss
som skuggor
tillsammans
sprang vi
mot vattnet
som speglade oss
som om vi
inte fanns
men ändå
levde i rörelser

Dag 8

Jag ryser i hela kroppen. Mina tankar famlar i virrvarret. Jag vet inte var jag står, jag har ingen aning om jag ska stå kvar eller hoppa och jag har heller ingen aning om vad som händer om jag hoppar. Kommer jag att falla pladask eller kommer jag att kunna flyga eller hamnar jag i ett annat tillstånd?

Har allting ett samband? Finns ödet? Är vi alla sammansvetsade av någon högre makt som vi inte vet om?

X:
“Are you a nice man?”

Y:
“Yes, I am. But I like the full moon and I
have a darker side. Which one would you
prefer?”

Dag 7

Är inne i parfymaffären och känner jag mig lite småexalterad över produkternas olika färger, former och lukter. Känner mig som en liten flicka som ska köpa nya attiraljer till Barbie (min Barbie är förstås tuff och stark, ingen bimbobarbie). Jag går runt och tittar storögt, luktar och rör. Nästan smeker parfymflaskorna som ser ut som att komma från en annan planet. Blåa och spetsiga, rosa och runda, gula och blomformade, gjorda av glas, genomskinliga och skinande nya. Mmm. Åhh, guuuud, vad gullig. Nämen, kolla in den där så snygg! Den här luktade ju helt enormt fantastiskt, sådär lite citrusaktig...

Till slut har jag valt ut en favorit och går till kassan för att betala. Expediten är grå och sur. Jag tittar runt och ser olika korgar med prisvänliga produkter (kanske vill jag köpa något litet till för att fira att jag ska på fest ikväll?) Jag hör hur hon knappar på kassaapparaten, går fram och tittar på henne och försöker fånga hennes uppmärksamhet. ”Den där ögonskuggann därborta...”, säger jag och pekar, ”...kostar den verkligen bara 40 kronor?” sedan ler jag. Ointresserat svarar hon barskt ”Ja, det ser du väl att den gör.”

Nu har jag ingen lust att köpa något mer. Hon slänger ner min nya parfym i en liten påse, suckar djup och fortsätter; ”Var det bra så, eller?” Plötsligt vill jag inte köpa någonting över huvudtaget. Jag tittar på henne och säger; ”Du, förresten, din attityd
är så hemskt otrevlig, så jag vill inte ens köpa parfymen av dig längre. Och inte tänker jag komma tillbaka hit heller.” En expedits likgiltighet gör mig nedstämd och arg. ”Men du måste ju förstå att jag har arbetat sedan nio imorse och är trött”, svarar hon. Jag blir förvånad. ”Ja, det är jag också, men du har ännu inte slutat arbeta och du arbetar i ett serviceyrke. Du kanske skulle tänka på att byta bransch”, säger jag och går därifrån.

ett sorgset ansikte framför mig
tittar ner, tänker, i sin egen värld
oåtkomligt, borta, sökande
vi ser inte varandra
jag försöker komma in,
se, skapa, finna, ge
möt mig i den långa tunneln
vi möts på halva vägen!
vi tar varandra i hand
leder varandra i mörkret!
var finns ljuset?
vi letar tillsammans.
jag hjälper dig!

Dag 6

Den stora överväldiga känslan av att människan är elak jagar mig oavbrutet. Och när jag sakta, nästan, hinner fly från den och intalar mig själv något annat så hinner sanningen (?) ifatt mig och ger mig ett hårt slag rakt in och igenom.

mitt på dagen vill jag skrika högt:
”jag står inte ut längre!”
det kliar i kroppen,
tankarna är smala och händerna
vill forma sig till klor
mina tänder biter jag samman
och ögonen ser med avsky
på världen runtomkring
jag blir hundra år gammal
vis och bitter och tror att jag vet allt
efter dagen vill jag skrika högt:
”är det ingen annan som känner likadant?”
allting jag gör blir hetsigt och bestämt
allt jag säger kommer från den mörkaste vrån
jag blir en varg,
redo för attack
hungrig, förbannad och vill ont

Dag 5

då satt jag här igen
funderandes, rökandes
snurrandes, kaffeklunkandes

hallå?

radion ljuder
men ljudlös och tom
för det finns inget
mellan väggarna

ibland är energin närvarande
men inte hela tiden
då och då
är det tyst och ensamt

smaken i munnen är terrible
hungern kurrar i tysthet
men cigaretten dämpar
och lurar alla sinnen

jag har gjort make-up
fått för mig att jag blir vackrare
och inne är det svart men nu ska jag ut!
möta ljuset och allt det andra
bara för att det är så

Dag 4

”Jag är tiden! Lämna allt till mig så talar jag om vad du ska göra. Skriv upp dina åtaganden klockan 0 och 0 så lovar jag att stressa dig tillräckligt mycket och se till att du hinner göra dem. Följ mig, jaga mig. Det är enkelt, jag finns överallt, jag är det stora, tickande monstret som dyker upp i olika skepnader på gatorna. Jag sitter fast på din handled som en vibrerande parasit, jag finns i dina tankar som en stressande mentor. Allt du behöver göra är att finnas till för att jaga mig. Kommer du någonsin att fånga mig? undrar du.”

Inatt drömde jag att jag var en man. När jag vaknade visste jag inte om jag var riktigt vaken eller om jag var en man som drömde att jag var en kvinna.