Dag 22

Vill bara gömma mig och köra bort från denna värld in till nästa. Sitta där i farkosten och skrika ut min ångest så högt att ingen hör.

bort, bort, bort
lyssna på sånger om kärlek och låtsas
känna frihetsglädjen
men om jag inte hamnar på den menigslösa
återvändsgatan
så fastnar jag i rondellen innan

Det känns som om, i min hopplöshet, att jag redan har förstått detta med att leva. Jag har sett det. Upplevelser, händelser och människor runtomkring. Och är inte allt lika?



Till priset av ensamhet ska jag leva på mina villkor. Det är ju perfekt, då kommer det aldrig att finnas några problem. Då behöver jag aldrig bry mig om vad någon annan människa tycker, tänker och känner. Frihet. Känslolöst. Som ensamhetens skri, så ska det vara. Gå upp, koka kaffe, göra ingenting, se på teve, inte bry sig om någonting, koka mer kaffe, laga mat, diska, göra ingenting, inte tänka på någonting speciellt. En grå gestalt inlåst i hemmet. Där och då behöver jag inte kämpa för att göra mig förstådd. Där och då behöver det aldrig uppstå konflikter. Där och då behöver jag aldrig gråta (eller skratta). Där och då kan jag se ut som jag vill. Där och då kan jag tycka och tänka precis som jag vill. Där och då behöver jag aldrig möta någon eller någonting som får mig att fundera över ordet varför. Bra, då säger vi så. Punkt.

Dag 21

Stressad. Finnig, fet och blek. Kärleken är långt borta. Ensam. Hungrig. Trött och uttråkad. Svag och liten. Ledsen och nedstämd. Utmattade tankar. Orkar inte ens se mig själv i spegeln. Ångest. Orkeslös. Sömnproblem.




Blunda.
Vad ser du?
Ser du dig själv i absoluthet
eller ser du absoluthet i dig?

Dag 20

X lite alkoholpåverkad:
”Tänk om alla kunde få en chans att få uppleva sina innersta drömmar. Om det fanns en möjlighet att på ett enkelt sätt och ett varför inte sätt bara få vara den man är och få göra precis det man vill?”

Y lite mer alkoholpåverkad:
”Ja, varför är det sådan press idag, denna ideliga press att åstadkomma någonting – och vad egentligen? Få ett välbetalt och tillfredsställande arbete för att visa sig själv och alla andra vad man kan, vet och möjligen kan uppnå?”

X vis och förståndigt:
”Ja, precis. Det är som att mänskligheten har hamnat i ett meningslöst ekorrhjul. Utvecklingen går framåt, saker blir bättre, världen blir bättre eller sämre. Världen stimuleras, eller blir förstörd. Men vart tog den lilla människan vägen? Hennes inre förståelse, godhet och kärlek? Det är precis som om inte det betyder någonting längre.”

Y flummigt romantiskt:
”Världen, människan har blivit mer och mer som en robot. Men drömmarna då? Finns de kvar? Eller är drömmarna en fiktiv bubbla påverkad av världens måsten och mönster? Vad vill vi egentligen om man nu tar bort allting runtomkring? Vi kanske kan blunda och låtsas?”

X:
”Jag vill – och jag vill blunda tillsammans med dig.”

Dag 19

Snälla du som lyssnar…
ge mig tröst
jag behöver det så innerligt
ge mig någon eller något att lita på
något eller någon som ger mig trygghet
något eller någon som finns bredvid mig
någon som vet
någon som stannar
någon som självklart stannar kvar
någon


XY:
”Du är för ettrig.”
”Du har för högt självförtroende och är för
självständig.”
”Det handlar om principerna och dig går
det inte att diskutera med.”
”Jag orkar bara inte mer, du är för
krävande.”
”Jag har inte älskat dig på ett halvår.”


X:
"Jag vet och jag kan, vad vet och kan du?"
Y:
"Jag vet inte riktigt, vad tycker du?"

Dag 18

Jag brukar tänka på dig ibland, du tillfredställer mig i mina tankar, du fyller mig som kvinna och människa. Vem är du som leker inom mig, som ställer mig på linor och tvingar mig att gå balansgång? Du brukar ibland bara dyka upp, impulsivt infinna dig inom mig, lyfter upp mig till något som ännu är okänt, främmande och farligt härligt. Jag brukar längta efter dig, önska att jag kunde ta på dig, tala med dig, leva med dig. Att du fanns till. Ändå vet jag att du bara är en illusion, en fantasi, ett väsen som egentligen är jag.

Jag undrar var du kommer ifrån och vad du tidigare varit och vad du vill med mig. Ibland önskar jag att du aldrig visat dig, att jag aldrig känt av dig, att du aldrig ens en gång fått mig att uppleva dessa underbara stunder med känslor så starka. Att du aldrig givit mig alla dessa förhoppningar och bilder om livets perfekta kärlek som i verkligheten inte finns.

Dag 17

Jag tittar på fotografierna, tänker på drömmen. Försöker fokusera, se skärpan och tydligt skilja mellan drömmen och verkligheten. Är det han? Är det vi?

Fly, fly, fly, om du vill, gör det! Och varför ska jag jaga dig för? Speciellt när jag förstår hur det ligger till, vem du är och hur du fungerar. Nej, tack.

Han ringer inte. Han ringer inte. Han vill verkligen inte prata med mig. Han ringer inte.

Han ringer och jag skiner upp en aning. Han ringer bara av gammal vana, eller för att han måste eller tycker synd om mig.
Han pratar utan glöd och jag känner inte igen honom längre. Egentligen var det väl kanske jag som ringde.



För en gång skull skulle jag vilja se sanningen.

Dag 16

X:
”Det är så mycket jag vill och behöver säga, men det finns så många barriärer av ord, icke självklara orsaker och din ovilja att lyssna. Jag älskar dig för mycket för att ens börja tala med en sluten dig. Vill du hjälpa mig att börja?”

i det mörkaste mörker
ska vi fortfarande se
när ljuset blir för starkt
ska vi inte kisa

om allting blir tyst
ska vi fortfarande våga tala
blir världen full av kaotiskt brus
ska vi fortfarande höra

när realitetens eldkula jagar oss
och hetsar oss med sin explosion
ska vi med alla sinnens hunger
använda elden till att växa

X:
”Det var skönt att prata lite, men nu känns det tomt inuti.
Saknar dig på något konstigt vis.”

Y:
”Ja, det känns konstigt nu. Vi får prata mer sen.”