Dag 33

Vet inte riktigt hur och när jag ska börja prata med dig, så jag skriver istället. Vi har tidigare talat om förändringar och vi
har båda varit på egna håll för att försöka återupptäcka våra känslor för varandra, men kämpar vi? Jag kämpar inte, du kämpar inte. Jag har sagt att jag behöver andas, att jag behöver leva. Jag jobbar ideligen och jag har åkt iväg tre helger på sex veckor. När jag inte har gjort det så har jag varit ute på krogen, jobbat ännu mer eller velat vara för mig själv. Vi har knappt träffats. Men jag saknar dig ibland, eller snarare oss, det som var vi för inte så länge sedan.

Funderar över vad det var som hände. Det gick så snabbt från allt till ingenting. Nu lever vi som nära vänner och skuggor bredvid varandra. På sista tiden har vi inte haft någon diskussion kring vår konstiga situation, inte haft någon ärlighet och öppenhet med våra känslor i det som händer. Inga som helst reaktioner. Varför?

Jag känner att jag behandlar dig fel just nu. Mitt beteende gentemot dig är inte rättvist. Men tyvärr känner jag apati och kallhet. Mellan oss finns inga reaktioner, inga diskussioner och ingen realism – detta gör att min romantiska bild, min kärlek
och mina känslor bara dör ännu mer. Vi älskar varandra, vi älskade varandra eller vi älskade bilden av oss? Vad det än var vi älskade och hur bra det än var så känns det helt hopplöst just nu. Vårt förhållande, som det är nu, ger mig nästan ingenting. Kanske en smula trygghet, en sorg över saknaden och funderingar och oförståelse kring vad det var som egentligen hände på vägen hit. Jag känner kärlek för dig som person, känslor för dig som sårbar. Men jag har även en bitande undran över det faktum att du är så harmonisk och utan egentliga reaktioner i detta.

Det går inte att leva så här. Mina andetag behöver mera luft, mina tankar och handlingar behöver ännu mera frihet. Jag kan inte vara bunden och fri samtidigt. I alla fall inte på det här sättet. Just nu, med dig, är jag bunden till en skugga. Just nu lever vi på sidan av varandra och inte med varandra. Jag vill leva i passion (och då menar jag inte bara sexuell passion), jag vill ha äkta känslor, reaktioner, svart och vitt, magi, romantik och utveckling. Kalla det en drömbild, men det är precis så det är.

Just nu står havet mellan oss helt stilla. Jag vet inte vad som kan få vågorna att röra sig igen och jag har varken ork, vilja, luft
eller tillräcklig nyfikenhet för att dyka i och'utforska. Jag vill inte. Gentemot dig känner jag ingen passion, ingen attraktion, men heller ingen irritation eller besvikelse. Det är bara stilla. Stumt. Dimmigt. Orkeslöst. Självklart. Och jag vägrar leva så här och jag vägrar låta det gå så långt att jag sårar dig.

Vi talade tidigare om det här och om förändringar. Det har inte skett några förändringar och jag känner mig helt förlorad. Jag längtar efter mer och jag vill ha mer. Jag vill leva. Även om det är du som står mig närmast om hjärtat så kan jag inte leva med dig just nu.

Jag vet inte vad du känner, jag vet inte hur du tänker eller vad du vill. Varken du eller jag har talat öppet om våra känslor den senaste tiden. Du säger att du älskar mig, att du saknar mig och när vi möts så ser jag dina kärleksfulla ögon. Men jag känner ingen energi, ingen passion, ingen lust och ingen riktig vilja. Du närmar dig inte mig, likväl som inte jag närmar mig dig. Våra möten är innehållslösa.

Du betyder verkligen mycket för mig. Du är en del av mitt liv, en stor del av mitt hjärta har du i din hand och jag älskar dig.
Jag minns oss, ser bilder, försöker känna, försöker återupptäcka. Ibland vill jag bara slå mig själv hårt i huvudet och ändra min inställning till vår situation och ge oss en andra chans. Men jag känner att den andra chansen är förbrukad under den tid som gått sedan sist vi vågade tala öppet om oss. På något konstigt vis har vi båda själva valt att komma hit till denna punkt utan att våga mötas. Jag vet att jag själv hjälpt till att försämra chanserna till en återförening genom att ha varit borta mycket. När vi väl träffats har jag varit trött och en aning kall och irriterad. Men jag har heller inte mått bra för jag har längtat efter mer.

Vi behöver inte bryta för evigt och aldrig mer prata med varandra. Eller abrupt sluta älska. Jag vill att vi ska bryta oss ett tag. Komma bort från oss, dig, mig och allt ett tag. Andas frisk luft vid sidan av havet. Vi har sagt att vi ej ska göra så, att det ej skulle fungera, men vi måste. Detta, som vi lever i nu, är som en återvändsgränd för mig. Jag kan inte, jag orkar inte och jag vill inte. Sedan, om jag får vara själv, hitta tillbaka till mig själv, utvecklas i det, andas, leva, upptäcka och må bra igen, då kanske.

Du är den jag har älskat mest. Du är den som jag har trivts bäst med. Du är den jag har haft de roligaste, romantiskaste och underbaraste stunderna tillsammans med. Jag har hela tiden känt att du är den jag ska leva tillsammans med resten av mitt liv. En liten del av den känslan finns kvar i mig, men den känslan fräts också sönder mer och mer av det förhållande vi lever i nu. Jag måste få vara ensam nu. Mycket händer runtomkring och inom mig och det känns som att jag inte ens hinner med att tänka efter och andas. Jag längtar dit. Jag har längtat och tänkt på det här ett tag, de få stunder det har funnits möjlighet.

Prata med mig! Möt mig! Snälla, hata mig inte! Försök att inte stöta ut mig ur ditt hjärta! Ge mig dina tankar! Skrik ut dina känslor! Jag älskar dig. Jag vill dig inget ont och just därför måste vi vara ifrån varandra. Jag vill inte förlora dig för evigt eller kasta bort oss. Det här är inget spel, jag bara känner i hela mitt inre, med känslor och förnuft, att detta är den enda chansen i världen. Då kanske det finns en möjlighet att möta dig igen.

Jag begär inte att du ska vänta. Jag begär inte att du ska ge mig tid och plats att andas, men det måste jag ta själv, annars dör min själ. Jag begär heller inte att du ska fortsätta älska mig och jag kan ingenting lova om framtiden. Det enda jag vet och känner är att du, och vi, fortfarande finns i mitt hjärtas hav och att jag själv måste sitta och blicka ut över det havet. Där vill jag sitta med frihetskänslor, och sedan kanske, utan att hålla andan, våga kliva i och simma igen, sedan kanske vågorna
kommer.

Jag älskar dig och kommer alltid att älska dig.
/X

Dag 32

”Vintern är full av spännande trender.
Hitta just din vinterlook.
Blanda färger, accessoarer och trendstilar.
Experimentera och testa dina gränser.
Vintern bjuder på många valmöjligheter;
Feminin Piggelin, Italian Girl, Stupid Chick och Rebel Starving.
Kombinera dem gärna eller bär dem var för sig.
Vinterns stora färger är piggelin, blodröd, råtta och tvättpulver men svart är som vanligt också rätt.
Förändra och förnya dig med en ny nyans varje dag!”



X till sina väninnor:
”Bra, då kan jag ha den här råttfärgade tröjan, den funkar, eller?”



(Undrar om han kommer att vara där)

Dag 31

i fåfängans värld är den vackraste vackrast
under ytan vandrar tankarna spårlöst förbi
ingenting som syns och därför
betydelselöst
spegel, spegel på väggen där
snälla, tala om för mig vem jag är!
jag tittar och tittar, men får inget svar

i vår värld är den fåfängaste vackrast
under ytan existerar det verkliga
men det är det ingen som ser
och därför blir ytan verkligheten

spegel, spegel på väggen där
vet du vem jag egentligen är?
jag tittar och tittar
men får fortfarande inget svar

men
det måste betyda att ingen är där
men
hur ska jag då få veta vem jag är?

Dag 30

Jag minns när han berättade för mig en
morgon, att han hade vaknat mitt i natten
och länge legat och tittat på mig. Helt
plötsligt hade jag talat i sömnen.

”Om alla stjärnorna på himlen skulle falla
ned, så skulle jag skydda dig”, sa jag.

Dag 29

här sitter vi igen, mittemot varandra,
Livet och jag
och undrar vilka vi är
jag ställer frågor och Livet svarar
Livet ställer frågor och jag svarar

ibland är vi tysta
men även om vi är tysta med varandra så
finns vi

Livet och jag brukar bli osams
och kan vara sura på varandra i flera
dagar
men oftast är vi ense, skrattar och är
lyckliga

det händer att Livet är mörk
och påverkar så att jag blir mörk i sinnet
men mest är tillvaron ljus och härlig

så nu sitter vi här igen, Livet och jag
och undrar vad vi gör här på jorden
”var sak har sin tid”, säger vi
och omfamnar varandra

Dag 28

Jag är en drömmare. En sådan som varje sekund längtar efter någonting annat eller till någon annanstans. Någonting annat är någonting okänt, mystiskt, en ny känsla, upplevelse eller dröm.

I min största dröm ser jag mig själv i ett hus vid vattnet, livet är enkelt (egentligen är ju livet enkelt – det är vi människor gör det komplicerat). Dansandes, kreativ, springandes, fri och lycklig men också trygg och fylld av inre ro. Luft.

Längtan bort har blivit tung i min panna. Är min längtan acceptabel? Är min längtan en bra ursäkt till att vara halvt närvarande i livet som händer här och nu? Hur känns det egentligen att få uppleva sitt ideal, skulle jag längta bort även då?



(Efter lång tid av tristess känner jag att jag har vaknat.)

Dag 27

Havet har blivit flera oceaner. Stort och oändligt känns det som. Vissa stunder undrar jag hur du mår, och hur du klarar av dina depressioner och vem du pratar med när jag inte längre finns vid din sida. Vem du väcker när du inte kan sova. Flera gånger har jag tänkt ringa, men har alltid lyckats välja bort att slå numret hem till dig och säga ”Hej, det är jag, X.”

Du skriver till mig någon gång ibland, med ironiska inslag, att du går mot mörkare tider. Av den konstiga anledningen, att jag vet att du själv väljer den vägen, så oroarm jag mig inte. Du väljer den vägen för att du är rädd för den, men fortsätter ändå att gå tills du blir den du egentligen inte vill vara. Det bara är så, ditt öde. Ibland undrar jag också om det hade varit annorlunda om det fortfarande hade varit vi.



Ibland saknar jag dig så att det gör ont.
Men jag väljer att inte ringa.