Dag 55

Vad hjärtat känner är omöjligt att förklara. Hur det känns där inuti, längst, längst inne på den plats så många kämpar med att
hitta till eller springa ifrån, går inte att beskriva med ord eller bilder.

Ibland på vägen kommer man till en situation eller möter en människa som gör att man hittar eller att man stannar upp i flykten. Och det känns som att komma hem. Man slappnar av, njuter och mår bra på alla möjliga plan. Man blir nästan lite sömnig för att det känns så tryggt, bekant och bekvämt.

X:
”Jag förstår varför du är tvungen att gå. Jag hade gjort precis samma sak om jag stod på din plats.”

Y:
”Jag vill inte gå, mina tankar snurrar och byter riktning hela tiden. Men jag har bestämt mig, hade bestämt mig innan jag kom hit, och därför måste jag gå.”