Överdrivna dramatiska insikter och oförstånd över alla svårigheter i dagens kalla klimat ramlar över mig likt iskall snö.
Jag sitter i mitt blåa kök, tittar ut genom fönstret på stjärnorna som bara stirrar och jag stirrar tillbaka och förstår ingenting. Mål- och tankeslös.
Jag tror att jag har sprungit upplevelsernas väg i normal takt, men jag vet att jag egentligen bara vilar på startbanan. Det är tyst och mörkt ute och inuti.
Han är borta. Han kommer aldrig att blöda framför mig igen.
Det är dags att låta dig bli fri.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar