Tiden går och tiden läker alla sår, sägs det. Passionen och åtrån dör med tidens sekundvisare som ständigt tickar. Tick, tack, tick, tack. Nykärleken, som ligger som ett tunt rosa skimmer på huden, tonar mot grått efter ett tag. Glimten i ögat, iris glänsande lycka, försvinner i ett svep när tidens kastvind träffar en rakt i ansiktet.
Men ändå, mitt i processen då förälskelsen domnar bort, finns längtan kvar. Likt en skugga ligger längtan efter det omöjliga som en tung pläd över kroppen. Tragiken blir vacker. Längtan får liv, lyckliga minnen blir större inuti och funderingarnas tankar föds eller föds på nytt. Som ett lager av siden smeker händelsernas minnen hela ens inre och fantasi. Det dröms drömmar som aldrig förr och som blir drömmar som aldrig slår in, men ändå lever i bilder. Tänk om.
Jag känner, jag finns, jag har fått uppleva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar