Dag 43

[I Hollywoodfilmen]

Och så stod han där, som ett mirakel. Runthans huvud fanns cirklar av vishet och kärlek. Han hade insett, förstått och tagit bilen och kört raksträcka i lyckorus.

Den regniga torsdagskvällen satt jag där, ensam i mormors gamla röda underklänning av siden. Lite busig i håret och fullt koncentrerad på att måla en tavla samtidigt som Escobars kärlekslåtar ljöd från stereon. Jag hade städat och diskat och allt var inbakat i glamourfilter. Där satt jag, liten och sårbar, men vacker och ljuv och hoppades på det omöjliga. Plötsligt ringde det på dörren, jag ryckte till och undrade vem det var. Mitt hjärta började bulta och jag ställde mig upp, gick sakta mot dörren och öppnade den försiktigt. Jag hoppades med hela mitt hjärta.

När jag storögt nyfiken tittade ut genom dörrgläntan så stod han bara där, leende och underbar. Jag öppnade dörren, tog några steg bakåt och han steg in, stängde dörren bakom sig och omfamnade mig. Han flyttade sig ett steg bakåt, satte sina händer på mina överarmar och sa ”Jag kan inte bara låta dig passera mitt liv. Jag älskar dig, jag har aldrig mött någon som du, har aldrig tidigare känt vad jag känner för dig och jag vill leva resten av mitt liv med dig.” Vi tittade på varandras vackra
ögon och han fortsatte ”Du är den som får mig att stanna upp.”

”Jag trodde aldrig du skulle komma”, sa jag med tårar i ögonen. Sedan föll vi in i varandras armar och gick direkt till sängen och älskade hämningslöst i flera timmar. Allt bara var självklart underbart och livet började i den odödliga kärlekens trygghet.