Dag 46

Dag 46
vuxen 1 färdigvuxen, fullvuxen, ’gammal’, ’stor’, mogen, mognad, manbar, myndig 1; [vuxna] äldre, myndiga 2 duglig, skickad, kompetent, kvalificerad – vara vuxen [vara ngn vuxen], vara jämbördig med ngn, hålla ngn stången; [vara vuxen i en situation 1. uppgift] kunna klara (av), vara mäktig

I de vuxnas handbok har jag ofta febrilt letat efter svar på hur jag ska agera när vissa situationer och möten dyker upp. Hur jag ska bete mig med andra ”vuxna”. Hur jag ska uttrycka mig och tala. Eftersom alla tittar i samma handbok så borde allting vara hur enkelt som helst. Allting skulle, likt en pjäs, kunna spelas upp om och om igen utan några felsteg. När jag går emot fastslagna regler och visar min unika samansättning (för vi alla är väl unika?) så frambringar jag reaktioner i de skrivna replikerna eller skapar oro i manusets handling. När jag ler när jag egentligen ska se allvarlig ut, eller när jag rör när jag inte ska, eller när jag vänder allvar till ironi.

”Man ska alltid ha kvar barnet inom sig.” Vad betyder det? Vad betyder det för dig? Har du kvar barnet inom dig? Är det ett litet barn som finns instängt inom dig i en litenlåda som du kan öppna när du behagar? När slutar man att vara barn och när blir man vuxen? Vad är att bli vuxen?

I handboken önskar jag att det fanns gråzoner, små trivselytor som gav oss möjligheten att stanna upp och sluta spela med i ”jag-är-rädd-för-att-visa-vem-jag-egentligen-är” pjäsen. Stunder då ridåerna går ned och vi skådespelare kan pusta ut
och bara få finnas till.

Tänk om.

Dag 45

När jag dansar så försvinner jag in i rörelser
kroppen rör sig i takter och blodet skrattar
tankarna blir fyllda av ljudets droger
och tar mig ovan taket och förbi väggar
Mina ben får aldrig nog och vill för alltid
armarna vill bli längre än vad de är
själen skriker av pånyttfödelse och livslust
och tar mig till tonernas vackra värld

Jag lever! Jag lever! Jag lever!

Dag 44

Överdrivna dramatiska insikter och oförstånd över alla svårigheter i dagens kalla klimat ramlar över mig likt iskall snö.
Jag sitter i mitt blåa kök, tittar ut genom fönstret på stjärnorna som bara stirrar och jag stirrar tillbaka och förstår ingenting. Mål- och tankeslös.

Jag tror att jag har sprungit upplevelsernas väg i normal takt, men jag vet att jag egentligen bara vilar på startbanan. Det är tyst och mörkt ute och inuti.


Han är borta. Han kommer aldrig att blöda framför mig igen.
Det är dags att låta dig bli fri.

Dag 43

[I Hollywoodfilmen]

Och så stod han där, som ett mirakel. Runthans huvud fanns cirklar av vishet och kärlek. Han hade insett, förstått och tagit bilen och kört raksträcka i lyckorus.

Den regniga torsdagskvällen satt jag där, ensam i mormors gamla röda underklänning av siden. Lite busig i håret och fullt koncentrerad på att måla en tavla samtidigt som Escobars kärlekslåtar ljöd från stereon. Jag hade städat och diskat och allt var inbakat i glamourfilter. Där satt jag, liten och sårbar, men vacker och ljuv och hoppades på det omöjliga. Plötsligt ringde det på dörren, jag ryckte till och undrade vem det var. Mitt hjärta började bulta och jag ställde mig upp, gick sakta mot dörren och öppnade den försiktigt. Jag hoppades med hela mitt hjärta.

När jag storögt nyfiken tittade ut genom dörrgläntan så stod han bara där, leende och underbar. Jag öppnade dörren, tog några steg bakåt och han steg in, stängde dörren bakom sig och omfamnade mig. Han flyttade sig ett steg bakåt, satte sina händer på mina överarmar och sa ”Jag kan inte bara låta dig passera mitt liv. Jag älskar dig, jag har aldrig mött någon som du, har aldrig tidigare känt vad jag känner för dig och jag vill leva resten av mitt liv med dig.” Vi tittade på varandras vackra
ögon och han fortsatte ”Du är den som får mig att stanna upp.”

”Jag trodde aldrig du skulle komma”, sa jag med tårar i ögonen. Sedan föll vi in i varandras armar och gick direkt till sängen och älskade hämningslöst i flera timmar. Allt bara var självklart underbart och livet började i den odödliga kärlekens trygghet.

Dag 42

Komplikationer, det förflutna, situationer, oskrivna lagar, beteenden, tankar, trångsynthet, omgivning, liv, arbete, tid, perioder, vänner, missförstånd, kommunikation, avstånd, trötthet, barriärer, löften, oro, rädsla, ensamhet, öppenhet, känslor, åtaganden, situationer, logik, råd, klokhet, dumhet och allt det andra

Allt står i mellan som en stor mur av sopor som stinker och försöker någon gräva och rasera finns infektionen där som ett stort insektsbett. Det går helt enkelt inte.

Omöjlig kärlek.

Dag 41

Tiden går och tiden läker alla sår, sägs det. Passionen och åtrån dör med tidens sekundvisare som ständigt tickar. Tick, tack, tick, tack. Nykärleken, som ligger som ett tunt rosa skimmer på huden, tonar mot grått efter ett tag. Glimten i ögat, iris glänsande lycka, försvinner i ett svep när tidens kastvind träffar en rakt i ansiktet.

Men ändå, mitt i processen då förälskelsen domnar bort, finns längtan kvar. Likt en skugga ligger längtan efter det omöjliga som en tung pläd över kroppen. Tragiken blir vacker. Längtan får liv, lyckliga minnen blir större inuti och funderingarnas tankar föds eller föds på nytt. Som ett lager av siden smeker händelsernas minnen hela ens inre och fantasi. Det dröms drömmar som aldrig förr och som blir drömmar som aldrig slår in, men ändå lever i bilder. Tänk om.

Jag känner, jag finns, jag har fått uppleva.

Dag 40

vi möttes i ett rus, då tiden var ingenting
såg på varandra, och förstod direkt
flög över höjder, och hoppades på allt
men landade på villovägars spår

dagen kom då känslan skulle mogna
likt en frukt skimrade ytan
men blev istället biten av vassa tänder
du ville, jag ville, säg det, säg det!
ingen sade någonting
och allting blev tyst och stilla

vi skildes i ett rus, då tiden ville backa
såg på varandra och förstod ingenting
rörde över gränser, och ville nå fram
men stoppades av lagar i kärlekens land

nu är vi åter varandras längtans ljus
och tiden är åter inget
ser varandra, men vågar inte titta
men vi båda vet att om tiden skulle leva
så skulle vi flyga igen